Ägnar mig just nu åt den tunga sysslan att byta däck. Alltså: dricka kaffe och äta kakor på Rejmes och vänta trettio minuter. Känns tungt..

Så nu när jag sitter här och gör ingenting funderar jag på mitt samtal med försäkringskassan tidigare. Jag känner att vi inte riktigt kommit på god fot och fått en bra start. Tvärtom. Jag ha redan tröttnat.
Jag bad redan i ett väldigt tidigt skede att min barnmorska skulle skriva ut moderskapsintyget så att jag snabbt och lätt skulle kunna fylla i alla blanketter och posta i god tid eftersom försäkringskassan har rykte om sig att ta gott om tid på sig.
Sagt och gjort, allt postades i mitten av februari och i tid med att jag borde fått besked, alltså exakt 30 dagar efter att jag sänt in ansökan, får jag besked att det saknas en signatur på moderskaps intyget. Samma dag som jag får detta besked postas en ny PÅSKRIVEN kopia tillbaka till f.kassan.
Det var bara början.
Ett par veckor efter det, och fortfarande utan besked, ringer jag åter upp dem.
Jo då, intyget har kommit fram, men efter insändandet av kompletteringen väntar ytterligare "handläggningstid"( pappersvänderi)
Jag frågade om de var säkra på att resterande papper stämde så att jag inte skulle behöva komplettera ytterligare uppgifter och dra ut på tiden ännu mer. Svaret var:
Nej då! Allt är i sin ordning...
Nu, ytterligare en (snart två...) kompletteringar senare, börjar jag tappa hoppet.
Jag har alltid tyckt att välfärdssystemet i Sverige varit ett bra skyddsnät och en hjälp, men jag börjar känna att det kanske är lättare att fiffla till sig ett par personliga assistenter och lite blandade bidrag och dra sig tillbaka från arbetslivet, än vad det är att helt hederligt skicka in tillbörliga blanketter ärlig ifyllda och invänta svar.

Från och med idag räknar jag med att få arbeta till den dagen bebben kommer ut.
Känner mig bitter och uppgiven (vilket är en främmande känsla...) och tycker det känns skit att inte ens kunna säga:

-I'll just take my business elswhere...

...dagens positiva är i alla fall att solen skiner.